Big Up!

Små saker som människor gör för varandra i vardagen kan spela den största roll...

Idag hade jag på tok för lite kläder på mig för vad temperaturen egentligen åkallade. När jag satte på mig mina jeans och en t-shirt, med skinjacka över imorse så tittade jag bara efter en stor härlig sol som strålade.
Jag borde ha tittat på termometern oxå.
Vid lunchtid när jag mötte upp mamma för en smörgåstårtsbit på Thelins och en kopp te, var jag så frusen så jag hoppade och mamma fick stå och tom stå och hålla om mig en bra stund för att ge mig kroppsvärme och få mig att sluta skaka.
Väl på väg tillbaka till eftermiddagsklasserna kom jag på att jag inte hade några tjockare kläder än mjukisar och en t-shirt, och eftersom jag skulle sluta vid 22-tiden så insåg jag att om jag frös nu när solen strålade som bäst - hur skulle det då inte bli vid den tiden när jag oxå var svettig och trött?
En vän ringer mig och jag passar på att fråga om han är i krokarna och om han har någon tjocktröja till övers antingen på sig eller i träningsbagen som jag vet att han bär på. Han säger nej tyvärr och undrar när jag slutar jobba.
Jag tror att han undrar för att det är valborg, och att han vill hitta på någonting att göra senare, men jag deklarerar snabbt att jag inte är upplagd för varken något häng eller utgång och vi lägger på.

Klockan 20.30, när min klass är igång som bäst står samma vän som ringde i dörröppningen till danssalen. MED EN TJOCKTRÖJA I HANDEN!
Han har varit hem och hämtat den och vill bara ge mig den innan han ska ut och möta upp lite vänner för sin fortsatta valborgsfirandekväll för att jag ska slippa frysa på hemvägen.
VA???

Adorable or what?

And thats why I Love my Friends!


Thank U so much M i appriciate that sooooooo much!
Meeeow!
/Muchi ;)

This moment a junkie

En jä*la shitty shitty- booohooo dag har passerat.
Är långt långt nere nu.
Jag sitter kl 00.35 och missbrukar... Så som jag alltid gör när jag är såhär långt under ytan.
Missbukar, missbrukar, missbrukar.....
...Vindruvor och internet

Imorgon är en ny dag.
Lets hope it dosnt suck!

För isåfall blir det ännumera vindruvor och ännumera internet,
Hahaha å de orkar jag inte!

True Wisdom

http://www.youtube.com/watch?v=PRsDYkhteGs&feature=related

Jag vet att jag gått emot det här, i båda riktningarna... Har hängt kvar där jag inte borde, och har vänt mig ifrån det som inte var meningen att jag skulle vända mig ifrån, och tro mig, DET är inget man mår bra, eller blir lycklig av att göra....!
Så mitt goda råd till er är att ransaka era relationer och följa visdomsorden.

=)

Nattinatt och Kärlek!

Feministiskt Förbannad!

Lördagkväll och smockfullt. Jag inser att Berns terass inte är det bästa vattenhålet en lönelördag då det varit en av årets hitintills varmaste dagar som bringar en infriande känsla av löften om en snart annalkande sommar...
I trängseln knuffas man runt som en liten strumpa i en torktumlare och vid ett tillfälle dras jag tag i min ena arm av av ett en ung man i ett killgäng som lyckats skapa sin egen lilla oas i detta kaos och hav av människor. Jag försöker enkelt vrida mig loss med ett nej tack och bara dra vidare på min färd, så som man alltid annars gör när sådant händer - för visst händer det, ja ja, absolut, för alla, hela tiden, men jag blir än hårdare hållen och dras neråt och innåt så jag är på väg att tappa balansen. Jag försöker räta upp mig och säger ifrån riktigt ordentligt, och tro mig om jag säger att jag inte brukar ha några problem med att få en bestämd, byrsk och auktoritär ton i rösten..! Blir jag arg är det svårt att missta mina vibbar, om jag säger så... Men trots det drar killen till med hela sin styrka riktigt ordentligt så jag ska hamna med hela min kropp mot hans, och jag har ingen chans i styrka gentemot honom, samtidigt som han väser :
-Jodå! Som svar på mitt nej-ande.
Jag blir flyförbannad och greppar efter något att hålla emot mig i så jag inte dras närmre honom, och tackar min lyckliga stjärna när den axel jag får tag i tillhör en utav mina killkompisar som även han är på plats där på terassen. Varpå han, min vän, tittar förvånat och i tumulten försöker få in sin hand att ta mig om midjan då han uppfattar att jag håller på att falla bakåt, även om han då inte vet att det är rakt i armarna på den här väsande killen. Den väsande killen i sin tur ser att jag plötsligt har min hand på en axel tillhörande min killkompis, vars arm oxå håller om min midja, DÅ plötsligt släpper han taget och mumlar en ursäkt, en ursökt, inte till mig, utan MOT MIN KILLKOMPIS!!! Som om jag vore någon jävla ägodel dom båda ville ha, men "sir väs" nu uppafttar som att han är försent ute för att vara den som kammar hem objektet, och låter oss båda sen tumla vidare i havet av människor.

Ibland känns det som man är i en film och ser och betraktar saker utifrån. Med en reflektiv, objektiv synvinkel. Jag är definitivt den som sätter saker i större perspektiv och kan inte låta bli att undra efter en sån här händelse:
-Är en mans ord eller blotta närvaro gentomot en annan mans mer värda än en kvinnas? Räknas det som att jag som tjej inte är berättigad till eller kan ta mina egna beslut? Och hur fan kan vi som kvinnor isåfall låta det fortlöpa med en axelryckning och ett : "-Ja, ja whats the big deal, ingenting hände ju och det var ju inte så farligt, det där händer ju jämt..." Som ursäkter till både killar som har den mentaliteten och till vår egen lathet över att acceptera det.
Det är ju fan fucked up mina vänner!

Det var ju mig han borde bett om ursäkt! Och den enda ursäkten som hade varit godtagen hade varit För att han INTE kände, INTE såg och INTE hörde vad jag sa. Inte för att han inte lyssnade. DET är skillnaden!

"The Stockholm Syndrome"

Sverige- Landet LAGOM
Där ALLA ska ha en plattTV, men den får inte vara mindre än 37" (om den inte sitter i sovrummet förståss), för då är du konstig, Och absolut inte större än 47" för då är du ytlig, och inte äkta, som människa.
Blingbling är bannlyst och ses ner på, men det är helt okej att köpa underground- designer outfits från södraste söder för 5-10- tusenpengar per plagg... Helst i en inte alltför utstickande färg... Typ... Svart... Eller kanske, kanske, beige... ;)

Ni måste kolla filmerna nedan! Så jävla kul!
Click this 1

Click this 2

Adam säger:


Ja, det ska bli skönt. Nu ska jag bara hem och sjösätta båten först

Soph säger:

å ja ska bara iväg å sjösätta mitt liv

Adam säger:

Haha blir det för första gången?

Soph säger:

nej

men första gången som jag sjösätter

Adam säger:

har du strandat emellan menar du?

Soph säger:

vi alla är strandade när vi börjar lyssna på andras råd om att undvika DERAS misstag, istället för att göra våra egna

Lovely!

När inboxen öppnas finns där två mail som betyder lite mer än alla andra...

"greetings, here's X.the dates you request are just fine with me! & you are fiends of my best friends,that's enough info for me! the place is rustic,safe&comfortable! cool in the summer.you will barely need a fan when its real hot outside!lots of light!almost all of my belongings will be removed so you will have closet space!the money is $X us for all three months! (electric included) i would like the money up front if possiable! if not we can work something out! well hope to here from you soon, regards,X"


& så ett från Georgeous X:

"i am going 2 be in nyc with u when your here, but on my birth day X iwant u 2 come with me 2 miami 4 the weekend,, and that address is ok.misscant wait 2 see u ... xoxoxooxxooxoxoxoxoxoxoxoxo"


Yippiii!

All U really need...

Ledig lördag, solen skiner och känslan av vår spritter i kroppen!
När jag öppnar min inbox finns det mail på mail med löften och indikationer om en annalkande underbar vår och sommar, både privat och arbetsmässigt!
Det är skönt och härligt, men jag får ändå inga vingar att lyfta upp i det blå med... Varför?

På morgonnyheterna berättar dom att det är Record store day, och programledarna reminissar om vilken vinylplatta som var deras första. Jag börjar själv tänka tillbaka i tiden och minns barndommen. På den tiden spratt det som fan i kroppen varje vår. Man svävade inte bara på små moln, utan dom var definitivt både rosa och fluffiga. Och detta trots att vi varken hade pengar eller en fulltaligt intakt familj...

Det var jag och min mamma helt utan kontakt med min far. I Akalla. Mamma jobbade mer än heltid för skandalöst lite pengar. Jag fick börja på dagis 7 månader gammal för att mor skulle kunna hålla oss flytande ekonomiskt. Där lämnade hon mig 7.15 varje vardagsmorgon och kom och hämtade mig 18-18.30 varje kväll. Dagisföreståndarinnan Kicki, blev som en andra mamma till mig och jag minns att när mamma kom på kvällen för att hämta mig så var det "ÅÅÅåååh reeedan?? Jag ska bara...." som blev mitt svar eftersom jag inte på långa vägar ansåg att jag var klar med dagens projekt.

På fredagskvällarna, när mamma och jag skulle ha mys och unna oss något gott, frågade jag. "mamma, har vi råd att köpa messsmör?" eftersom det var det allra bästa jag visste att sitta och käka med sked direkt ur burken. Mamma visade mig vad som fanns i plånboken, och sa; vi måste ha någon riktig mat att äta först och främst men beroende på vad du väljer för mat så kommer det att räcka och du ska såklart få messmör om du vill ha det. Jag valde blodpudding som fredagsmys-mat. På det sättet visste jag att dom där slantarna som låg i mammas plånbok skulle räcka till både Mjölk, bröd, messmör och en mandelmassa-rulle som jag visste var vad min mamma gick och längtade att sätta tänderna i precis lika mycket som jag längtade efter mitt kära messmör...
Myskvällen var underbar! Jag lekte lite för mig själv medans mamma gjorde mat. Hade säkert hunnit gjort någon liten dans som jag visade mamma efter maten, och sen bänkade vi oss i soffan för program som Dallas, Dynastin, Falcon Crest, Fame, Mupparna och V...

I dagsläget kan jag köpa 1000 burkar messmör om jag vill. Jag skulle kunna äta oxfile 7 dagar i veckan om jag kände ett begär för det. Jag jobbar inte längre ihjäl mig på något sätt och jag har i skrivande stund alla förutsättningar för att flyga iväg på små rosa, fluffiga moln...
Min barndom känns som ett skolexempel på vad folk skulle sky som elden i dag. Och mitt liv i nuläget vet jag är vad många går och drömmer om att dom hade själva...

Thats kind of twisted och det får en att tänka lite på vad som verkligen betyder någonting och vad som faktiskt får en att känna lycka...


Åh just det, min första skiva jag fick, förutom en ärvd Madicken och en ärvd Emil -LP, var Stevie Wonders - I just Called To say I love You, av min underbara mamma. Passande va? ;)

Cant wait!

Längtar till att få anstränga mig och börja använda min fysik till sitt yttersta igen.....!!



Snart så...!!

Sarkasm, Självdistans samt den ultimata tillfredsställelsen & bekräftelsen

Onsdagar brukar vara min lediga dag. Jag brukar försöka hålla den fri från allt vad arbete heter i största möjliga mån... Men inför idag blev jag med kort varsel påmind om att jag någon gång för hundra år sen ( under hot eller ofrivillig, kemisk, intoxikat påverkan undrar man ju i dagsläget?), hade sagt ja till att ha någon workshop under den nu gångna dagens förmiddag... Jag är ju en brutta som står vid vad jag en gång lovat, så jag tokkoreograferade som ett litet Mofo inatt, för att med säkerhet ha materialet för dom bångstyriga, coolhetstörstande, hormonstinna, acneprydda tonåringar jag blivit lovad att möta denna morgon. Dom som jag visste behövde en utmaning, och som med en axelryckning skulle sluka både material och stil. Det vara ju bara till att step up tha game å klämma fram det häftigaste, ballaste (host) moves jag kan utöver en pas de bourre- jävel (och låt mig då säga att det ju inte är särskilt många, så det satt hårt inne som fan!) Men jag lyckades tillslut! Yeiyeiyei! Man måste ju ligga på topp och leverera så... ;) Haha!

Att jag sen möttes av en helt annan åldersgrupp, på en helt annan tid än informerat, gör ju bara att man tackar sin lyckliga stjärna än en gång om att man inte är en av dem där som får panik eller mår dåligt av att livet aldrig blir som planerat, utan mera blir glatt och tillfreds över att livet är härligt spännande och oförutsägbart, och att man får sig en härlig liten kick av att slänga hela den frampressade koreografin i sopnedkastet, skratta och leka tunnelkull innan man står i ett par timmar och försöker få alla att göra ut, ihop, med benen åt samma håll, med samma ben och dessutom i takt med musiken... Haha!

Well.. Underbart charmiga små, tinyweny-kidozzar var det ju oxå. 28 ungar som iaf verkligen ville!
I LOVE THAT! Då har dom mig som i en liten ask, och jag går från att vara världens stängaste, mest krävande pedagog till att bli gullegull-duttetudden som tycker att dom är fantastiska människor, fastän dom står rakt upp och ner, bara pga deras inställning! =)

Sååååååå qute var det oxå när jag först gick in i salen och möttes av stora ögon som inte släpper taget utan följer varenda steg man tar, massa tisseltassel tillhörande det, och lite pekande fingrar...
Ur detta kommer en tuff liten, modig tjej, med kavat uppsyn fram emot mig och säger med förväntan i rösten: -Jag känner igen dig! Jag tror jag har sett dig på TV. Har du varit med på tv??? Är du en kändis???


Haha EN kändis? Vaffan e det förnågot? Någon som har varit med på tv???
Jag kommer nog aldrig att förstå det där...
Jag förklarade för henne att hon nog kände igen en stil, och en TYP av utseende mer än MITT, och att jag absolut inte är någon "kändis", vad nu det är...
För det är klart, igenkänd är man ju, säkert av mer än en och annan människa, och visst fan har det hänt att man har varit på TVn, men nej, nej och åter nej, jag kommer som sagt ALDRIG att fatta den där grejen om media som något slags erkännande...
Vad inte den här lilla tjejen vet, och många andra som jag uppfattar det som är begeistrade av medier som ett bekräftande på ens existens och att det man gör är dugligt, är att hon, med hennes egna ord bekräftade mig mer än vad någon av de någonsin kommer att göra.
Hennes spontana svar när jag applåderade alla 28 eleverna som ett tack och hej då för klasserna, och berömde dom och sa hur duktiga jag tyckte att dom hade varit, väger bra mycket tyngre än bly, och ger mer tillfredsställelse än vad någon annan skulle kunna säga i det läget oavsett expertis.

Hon är 10 år gammal och svarar ärligt och utan att ens tänka sig för eller på vad hon säger men man hör ändå hennes uppskattning.
-Å tack! DU MED! Kan du skriva upp ditt efternamn på en lapp så jag kan anmäla mig och börja på dina klasser i höst? Det var så himla roligt och du var så himla bra!
25 till växten pyttesmå människor nickar instämmande i hennes lovsång och man hör ett mumlande: -Till mig med, kan du skriva till mig med, jag vill oxå gå?! Det var så kul!

Thats it! Right there gott folk! Det där är vad jag lever för, och det räcker MER än väl för mig!

Kärlek!

The most important thing..... Be true to yourself!

Jag har saknat att blogga...
Det är skönt att skriva ner och skriva av sig allt som bubblar upp innombords ibland. Det är också skönt att veta att någon läser det, varpå det inte riktigt uppfyller behov eller funktion med att skriva en privat stängd dagbok som samlar damm på någon hylla, om den ens i bästa fall finns kvar om hundra år.
Jag säger inte att detta kommer finnas kvar i evinnerlighet heller. Kanske inte ens ett år eller två.
Men någon har ju i allafall fått ta del av allt det som försigår i den här lilla hjärnan, och någonstans kanske, kanske, frammanat någon känsla, eftertanke, en hyllning, eller en diss, en underhållande stund eller whatever it may B...

Jag sitter här, med några få månader gångna sedan senast jag skrev... Men tusentals erfarenheter, tankar och upplevelser rikare nu än då.

Jag tror stenhårt på att olika människor har olika uppgifter, lärdomar och funktioner att ta del av här i livet som är någotsånär riktat åt ett och samma håll och som med kontinuitet upp- och förekommer som vägintiktningar i tillvaron.
Jag påminns STÄNDIGT på olika sätt att "ensam är starkast", och att man står sig själv närmast...
Det är underbart att ha någon som man ser lite som en gudinna till mamma och riktigt nära och goda vänner och som backar upp en, men ingen relation slår ändå den relationen du har till och med dig själv. VAD som än händer här i livet så finns det någon du aldrig kommer ifrån. DIG SJÄLV.
Det låter inte bra i svenska öron att säga något sådant, gemeneman sparkar bakut och nämner ord som egoistisk, men det är kanske pga att vi har lite av den mentaliteten som det ser ut som det gör i dagsläget i samhället. I mitt tycke: överlag allt annat än äkta och genuint...
Har du någonsin hört uttrycket "det är omöjligt att älska någon annan sålänge du inte älskar dig själv..." ???

Jag försöker i nuläget lägga all min energi på att vårda den relationen, med mig själv, precis som om det vore vilken annan relation som helst med kärlek inblandad i. Och även om det inte är helt friktionsfritt varken externt eller internt att göra det, så vet jag, att i slutändan så kommer det att vara såååå värt det...

Thru my eyes...

Följ min blogg med bloglovin

Jag slutade blogga för den hårfina, tunna, linje som går mellan lagom och förmycket... Jag såg andra och fick se med ögon utifrån - in, istället för bara innifrån - ut... Och det var ingen vacker syn... Jag slutatde även blogga för att folk generellt tycker på tok förmycket ang saker de bara sätter sig in i på ytan, utan att veta helheten och bakgrunden till ett agerande eller tankesätt.
Ändå är jag en utav dom som både tycker och tänker waaaaay 2 much för mitt eget bästa.
Isnt that fucked up?

Skillnaden mellan "dom" och "mig", är bara att jag är medveten om det... "Dom" är det inte... ;)

Mina åsikter och mitt sätt att tänka på, bottnar sig i erfarenheter utifrån min verklighet. Ett samspel mellan den person jag är och de erfarenheter jag gjort genom årens gång och som jag bär med mig. Hur pass reflektiv och analytisk jag är i förhållande till vad jag gör med vetskapen mellan dom två sakerna. Precis som för alla människor...
Psykologi och Sociologi i ett förenat samspel som tar sig uttryck i en blogg.
Allting har en orsak, allting har en verkan. Det finns en bakgrund till allt. Glöm aldrig det! ...Och det finns en mening med allt... Sluta aldrig tro på det!

Välkommen!