All U really need...

Ledig lördag, solen skiner och känslan av vår spritter i kroppen!
När jag öppnar min inbox finns det mail på mail med löften och indikationer om en annalkande underbar vår och sommar, både privat och arbetsmässigt!
Det är skönt och härligt, men jag får ändå inga vingar att lyfta upp i det blå med... Varför?

På morgonnyheterna berättar dom att det är Record store day, och programledarna reminissar om vilken vinylplatta som var deras första. Jag börjar själv tänka tillbaka i tiden och minns barndommen. På den tiden spratt det som fan i kroppen varje vår. Man svävade inte bara på små moln, utan dom var definitivt både rosa och fluffiga. Och detta trots att vi varken hade pengar eller en fulltaligt intakt familj...

Det var jag och min mamma helt utan kontakt med min far. I Akalla. Mamma jobbade mer än heltid för skandalöst lite pengar. Jag fick börja på dagis 7 månader gammal för att mor skulle kunna hålla oss flytande ekonomiskt. Där lämnade hon mig 7.15 varje vardagsmorgon och kom och hämtade mig 18-18.30 varje kväll. Dagisföreståndarinnan Kicki, blev som en andra mamma till mig och jag minns att när mamma kom på kvällen för att hämta mig så var det "ÅÅÅåååh reeedan?? Jag ska bara...." som blev mitt svar eftersom jag inte på långa vägar ansåg att jag var klar med dagens projekt.

På fredagskvällarna, när mamma och jag skulle ha mys och unna oss något gott, frågade jag. "mamma, har vi råd att köpa messsmör?" eftersom det var det allra bästa jag visste att sitta och käka med sked direkt ur burken. Mamma visade mig vad som fanns i plånboken, och sa; vi måste ha någon riktig mat att äta först och främst men beroende på vad du väljer för mat så kommer det att räcka och du ska såklart få messmör om du vill ha det. Jag valde blodpudding som fredagsmys-mat. På det sättet visste jag att dom där slantarna som låg i mammas plånbok skulle räcka till både Mjölk, bröd, messmör och en mandelmassa-rulle som jag visste var vad min mamma gick och längtade att sätta tänderna i precis lika mycket som jag längtade efter mitt kära messmör...
Myskvällen var underbar! Jag lekte lite för mig själv medans mamma gjorde mat. Hade säkert hunnit gjort någon liten dans som jag visade mamma efter maten, och sen bänkade vi oss i soffan för program som Dallas, Dynastin, Falcon Crest, Fame, Mupparna och V...

I dagsläget kan jag köpa 1000 burkar messmör om jag vill. Jag skulle kunna äta oxfile 7 dagar i veckan om jag kände ett begär för det. Jag jobbar inte längre ihjäl mig på något sätt och jag har i skrivande stund alla förutsättningar för att flyga iväg på små rosa, fluffiga moln...
Min barndom känns som ett skolexempel på vad folk skulle sky som elden i dag. Och mitt liv i nuläget vet jag är vad många går och drömmer om att dom hade själva...

Thats kind of twisted och det får en att tänka lite på vad som verkligen betyder någonting och vad som faktiskt får en att känna lycka...


Åh just det, min första skiva jag fick, förutom en ärvd Madicken och en ärvd Emil -LP, var Stevie Wonders - I just Called To say I love You, av min underbara mamma. Passande va? ;)