Feministiskt Förbannad!

Lördagkväll och smockfullt. Jag inser att Berns terass inte är det bästa vattenhålet en lönelördag då det varit en av årets hitintills varmaste dagar som bringar en infriande känsla av löften om en snart annalkande sommar...
I trängseln knuffas man runt som en liten strumpa i en torktumlare och vid ett tillfälle dras jag tag i min ena arm av av ett en ung man i ett killgäng som lyckats skapa sin egen lilla oas i detta kaos och hav av människor. Jag försöker enkelt vrida mig loss med ett nej tack och bara dra vidare på min färd, så som man alltid annars gör när sådant händer - för visst händer det, ja ja, absolut, för alla, hela tiden, men jag blir än hårdare hållen och dras neråt och innåt så jag är på väg att tappa balansen. Jag försöker räta upp mig och säger ifrån riktigt ordentligt, och tro mig om jag säger att jag inte brukar ha några problem med att få en bestämd, byrsk och auktoritär ton i rösten..! Blir jag arg är det svårt att missta mina vibbar, om jag säger så... Men trots det drar killen till med hela sin styrka riktigt ordentligt så jag ska hamna med hela min kropp mot hans, och jag har ingen chans i styrka gentemot honom, samtidigt som han väser :
-Jodå! Som svar på mitt nej-ande.
Jag blir flyförbannad och greppar efter något att hålla emot mig i så jag inte dras närmre honom, och tackar min lyckliga stjärna när den axel jag får tag i tillhör en utav mina killkompisar som även han är på plats där på terassen. Varpå han, min vän, tittar förvånat och i tumulten försöker få in sin hand att ta mig om midjan då han uppfattar att jag håller på att falla bakåt, även om han då inte vet att det är rakt i armarna på den här väsande killen. Den väsande killen i sin tur ser att jag plötsligt har min hand på en axel tillhörande min killkompis, vars arm oxå håller om min midja, DÅ plötsligt släpper han taget och mumlar en ursäkt, en ursökt, inte till mig, utan MOT MIN KILLKOMPIS!!! Som om jag vore någon jävla ägodel dom båda ville ha, men "sir väs" nu uppafttar som att han är försent ute för att vara den som kammar hem objektet, och låter oss båda sen tumla vidare i havet av människor.

Ibland känns det som man är i en film och ser och betraktar saker utifrån. Med en reflektiv, objektiv synvinkel. Jag är definitivt den som sätter saker i större perspektiv och kan inte låta bli att undra efter en sån här händelse:
-Är en mans ord eller blotta närvaro gentomot en annan mans mer värda än en kvinnas? Räknas det som att jag som tjej inte är berättigad till eller kan ta mina egna beslut? Och hur fan kan vi som kvinnor isåfall låta det fortlöpa med en axelryckning och ett : "-Ja, ja whats the big deal, ingenting hände ju och det var ju inte så farligt, det där händer ju jämt..." Som ursäkter till både killar som har den mentaliteten och till vår egen lathet över att acceptera det.
Det är ju fan fucked up mina vänner!

Det var ju mig han borde bett om ursäkt! Och den enda ursäkten som hade varit godtagen hade varit För att han INTE kände, INTE såg och INTE hörde vad jag sa. Inte för att han inte lyssnade. DET är skillnaden!