Sarkasm, Självdistans samt den ultimata tillfredsställelsen & bekräftelsen

Onsdagar brukar vara min lediga dag. Jag brukar försöka hålla den fri från allt vad arbete heter i största möjliga mån... Men inför idag blev jag med kort varsel påmind om att jag någon gång för hundra år sen ( under hot eller ofrivillig, kemisk, intoxikat påverkan undrar man ju i dagsläget?), hade sagt ja till att ha någon workshop under den nu gångna dagens förmiddag... Jag är ju en brutta som står vid vad jag en gång lovat, så jag tokkoreograferade som ett litet Mofo inatt, för att med säkerhet ha materialet för dom bångstyriga, coolhetstörstande, hormonstinna, acneprydda tonåringar jag blivit lovad att möta denna morgon. Dom som jag visste behövde en utmaning, och som med en axelryckning skulle sluka både material och stil. Det vara ju bara till att step up tha game å klämma fram det häftigaste, ballaste (host) moves jag kan utöver en pas de bourre- jävel (och låt mig då säga att det ju inte är särskilt många, så det satt hårt inne som fan!) Men jag lyckades tillslut! Yeiyeiyei! Man måste ju ligga på topp och leverera så... ;) Haha!

Att jag sen möttes av en helt annan åldersgrupp, på en helt annan tid än informerat, gör ju bara att man tackar sin lyckliga stjärna än en gång om att man inte är en av dem där som får panik eller mår dåligt av att livet aldrig blir som planerat, utan mera blir glatt och tillfreds över att livet är härligt spännande och oförutsägbart, och att man får sig en härlig liten kick av att slänga hela den frampressade koreografin i sopnedkastet, skratta och leka tunnelkull innan man står i ett par timmar och försöker få alla att göra ut, ihop, med benen åt samma håll, med samma ben och dessutom i takt med musiken... Haha!

Well.. Underbart charmiga små, tinyweny-kidozzar var det ju oxå. 28 ungar som iaf verkligen ville!
I LOVE THAT! Då har dom mig som i en liten ask, och jag går från att vara världens stängaste, mest krävande pedagog till att bli gullegull-duttetudden som tycker att dom är fantastiska människor, fastän dom står rakt upp och ner, bara pga deras inställning! =)

Sååååååå qute var det oxå när jag först gick in i salen och möttes av stora ögon som inte släpper taget utan följer varenda steg man tar, massa tisseltassel tillhörande det, och lite pekande fingrar...
Ur detta kommer en tuff liten, modig tjej, med kavat uppsyn fram emot mig och säger med förväntan i rösten: -Jag känner igen dig! Jag tror jag har sett dig på TV. Har du varit med på tv??? Är du en kändis???


Haha EN kändis? Vaffan e det förnågot? Någon som har varit med på tv???
Jag kommer nog aldrig att förstå det där...
Jag förklarade för henne att hon nog kände igen en stil, och en TYP av utseende mer än MITT, och att jag absolut inte är någon "kändis", vad nu det är...
För det är klart, igenkänd är man ju, säkert av mer än en och annan människa, och visst fan har det hänt att man har varit på TVn, men nej, nej och åter nej, jag kommer som sagt ALDRIG att fatta den där grejen om media som något slags erkännande...
Vad inte den här lilla tjejen vet, och många andra som jag uppfattar det som är begeistrade av medier som ett bekräftande på ens existens och att det man gör är dugligt, är att hon, med hennes egna ord bekräftade mig mer än vad någon av de någonsin kommer att göra.
Hennes spontana svar när jag applåderade alla 28 eleverna som ett tack och hej då för klasserna, och berömde dom och sa hur duktiga jag tyckte att dom hade varit, väger bra mycket tyngre än bly, och ger mer tillfredsställelse än vad någon annan skulle kunna säga i det läget oavsett expertis.

Hon är 10 år gammal och svarar ärligt och utan att ens tänka sig för eller på vad hon säger men man hör ändå hennes uppskattning.
-Å tack! DU MED! Kan du skriva upp ditt efternamn på en lapp så jag kan anmäla mig och börja på dina klasser i höst? Det var så himla roligt och du var så himla bra!
25 till växten pyttesmå människor nickar instämmande i hennes lovsång och man hör ett mumlande: -Till mig med, kan du skriva till mig med, jag vill oxå gå?! Det var så kul!

Thats it! Right there gott folk! Det där är vad jag lever för, och det räcker MER än väl för mig!

Kärlek!