Dirt off your shoulder!

Följ min blogg med bloglovin

HURT!

Gång på gång blir man sviken av och besviken på människor man släpper nära sig. Jag har lärt mig genom årens lopp och sållar därför hårdare än hårdast. Har den högsta mur och hårdaste fasad, och det tar lång tid i den ogästvänligaste terräng innan jag släpper någon inpå mig.
Erfarenheten säger att det är mycket snack och spel för galleriet när någon vill försöka komma en nära. Det utges en massa löften och gester som senare visar sig svåra att hålla och matcha upp till. De var ju bara där för en uppbyggnad av ett falskt ego-spel där den som utgav sig för att vara något den inte var, med löften och tankar om något den inte kunde hålla, ville att man skulle tro någonting bättre om dennes personlighet än det som inte egentligen var sant.
För mig gör lögnen och skådespeleriet ondare än sanningen. I alla lägen.
Men sanningen är jobbigare att uttala för vissa än vad lögnen är eftersom dom själva tror att dom hamnar i sämre dager av den. I mina ögon är just DET fegt och oerhört egoistiskt, okamratligt, oattraktivt och oförlåteligt.

Numera har jag själv vuxit så pass att jag bejakar att det gör ont när jag trots allt går på en mina. Det är så mycket lättare att borsta av sig och le åt att man misstog sig angående hur "bra" den här personen egentligen var...


Jag kallas cynisk, hårdhudad och misstänksam av vissa... Jag fäster mig aldrig vid någon och jag litar inte på någon. Ord som sägs eller utstuderade handlingar som görs. Frågan kvarstår: ska någon någonsin bevisa motsatsen och ge mig en anledning till att förändras då?