Tårar

Det blev inte så mycket av igår... Vid lunchtid ringde mamma och sa att dom hade ringt från Huddinge sjukhus och sagt att vi borde komma dit omgående. Jag fick en klump i halsen, höll tummarna hårt och knöt mina händer och bad... tårarna kom... .
Som ensamt barn med bara en förälder, så har mormor varit den genom tiderna som funnits där för mig i alla lägen. Och ja, jag har skjutit upp tanken och känslan hur kommer kännas den dagen hon inte finns där längre. Som ett skydd. Såklart. Men också eftersom hon är så stark, och fortfarande med hela sin personlighet kvar är så pass pigg på livet i sinnet.
När vi kom så satt mormor upp, i en rullstol. Kramade om oss och busade med mig med samma humor som hon alltid gjort. Jag andades ut.
Men när läkarn räknade upp allt det som pågår inne i min mormors kropp så insåg jag exakt hur långt tid några månader över en sommar är när man är sådär skör i kroppen.
Jag försökte vara stark inför henne men mitt hjärta blödde när jag sent sa hej då och efter det kunde jag inte sluta gråta... Tårarna kommer fortfarande hela tiden när jag tänker på att det kunde vara sista gången...
För även om jag är rationell och vet att hon är 91 år, och vet att jag inte kan stanna hemma och sluta leva mitt eget liv, så är hon fortfarande MIN mormor...